"äh ingen vill ju ha det så men vad ska man göra liksom? Bara att stå ut lite och hitta på något att göra så länge." skönt för er som kan känna så. Jag har ingenting. Jag har ingen ork till att fixa det, ingen ork till att utveckla ett liv någonstanns där jag inte vill vara. Jag hade en framtid. Kul för er som har en framtid. Jävligt skönt för er. Och jag kan tyvärr, verkligen inte glädjas åt er lycka och eufori för jag HADE det. Men nu är hösten bara ett grått jävla dis och hurfan ska man lyckas ta sig över något sånt? Och samtidigt glädjas. Det kan jag inte. Jag vill, men jag kan inte. Inte nu iallafall. Och jag tänker fortsätta fly dit för det är det enda som håller mig uppe just nu. Jag kan inte vistas här. Jag är orolig. Jag går inte ens ut här längre. Så jävla trött på er, på dig. Västerås. Jag hatar dig.