Jag tänkte börja bloggen med en text jag skrev förra hösten. För jag behöver nog läsa den några gånger nu de närmsta månaderna.

Det finns stunder,
och jag vet att alla har, har haft eller kommer att ha såna,
då man är så ledsen så djupt att man bara kan ligga ner tyst och känner bara att man aldrig kommer bli glad igen aldrig aldrig. Man skulle lika gärna kunna sluta röra sig och aldrig mer stiga upp för man vet att man aldrig mer kommer att bli glad igen. Som om själen är sönder. 
Igår var jag så ledsen
kanske ledsnaste jag någonsin varit.
jag har varit ledsen förut,
men nu var själen sönder
jag har aldrig varit så säker på någonting tidigare
att min själv var sönder
att en bit hade lossnat
och sen hade hela själen följt med
jag var helt säker.

men även den här gången
även om det tog ett tag
så förstår jag
att själen kan laga sig själv igen.
För det tar tid, och det är otroligt jobbigt innan det är klart.
Men den läker,
om man orkar vänta.
Och man måste vänta, man behöver inte hålla på och tänka på roliga saker
för de sakerna existerar ju inte just i den stunden, när själen är sönder.
men bara man orkar vänta,
och man måste alltid vänta lite,
så läker man.

Faktiskt.
Det är värt att komma ihåg tills nästa gång.