Det finns många gånger som jag glömmer bort vad bloggen faktiskt betyder för mig. Jag har bloggat så länge, länge. När jag var tretton-sjutton år så fanns den där som en slags dagbok där jag kunde ventilera mig hundra gånger om.
Ni som följt mig ett tag minns nog alla texter jag la upp på mina förra bloggar. Dom var långa, hjärteskärande och naiva på ett sätt som bara en borttappad sextonåring kunde beskriva.
Men nu är jag tjugo år och jag känner mig minst lika borttappad som jag gjorde när jag var sexton.
Jag skriver inga texter längre. Jag kan inte ventilera här längre. Trodde jag. Det har gått ett tag och jag inser sakta men säkert att jag håller på att förlora mig själv fullständigt. När man kommer till en sådan insikt, att man inte är sexton år längre, utan en vuxen kvinna så kan det vara svårt att trappa upp med den utvecking man måste göra.
Man måste hinna ikapp. Och jag ligger efter.

Jag har gjort val i livet som har förminskat mig som person, förändrat den jag är och reducerat Julia i flera lager.
Det har varit mitt val och jag mår inte bra av det. Som när man vet hur mycket man har att ge, man känner sig själv så väl och har en ursprunglig, klar bild av sig själv som den där självsäkra roliga lyckliga bra personen.
Sen vaknar man upp en dag och hittar det inte. Kommer inte åt det. Men man vet att den personen finns där inne och man sträcker sig efter henne och gräver och gräver, tills man inser att man inte når.
Vem har man blivit egentligen? Inte en person som jag skulle vilja hänga med i alla fall.
Det är så frustrerande, jag blir så arg, galen på att jag håller på att förlora henne. Jag behöver vakna upp lite. För jag vet hur jag ska kunna bli mig själv igen. För hon finns där, långt in bland all självskapad osäkerhet och hierarki som styr mitt sociala liv.
Det är inte jag.
Jag måste hitta henne.